Vad ska de skriva om dig i historieböckerna?

av Ficlas Nasth

Första gången jag träffade henne var en av de första sakerna hon sade till mig, “Vad ska det stå om dig i historieböckerna?” Hon var alltid pågående. Det var inte bara det att det hände saker när hon var med. Det var inte bara det att hon fick saker att hända. Det var inte bara det att det hände saker runt henne. Hon var alltid pågående. Inget med henne var någonsin stilla. Man såg hennes hud gå som i vågor om man tittade riktigt noga, för hennes puls var alltid så angelägen om att nå ut överallt. Även i ett vindstilla rum såg man topparna av hennes korta hårstrån röra sig som i ett svagt drag. Det var nästan så man kunde titta på hennes naglar medan de växte. Och det inte bara för att de växte fort, utan för att varje liten del, varje liten detalj med henne var intressant. Det var inte så att hon var hyperaktiv heller. Det var inte så att hon aldrig tog det lugnt, eller långsamt, eller försiktigt. Hon var inte högljudd, men det gick inte att undgå att höra henne trots det när hon pratade. När hon väl pratade, vill jag säga, för jag minns det egentligen inte som att hon pratade så mycket. Men det var inte så att hon var tystlåten. När jag tänker tillbaka rörde hon munnen mest hela tiden. Fast det var inte bara prat. Det var aldrig bara tomma ord med henne. Prat är fel ord. Han hade alltid saker att säga, saker som spelade roll, saker som ändrade om och gjorde i ordning och störtade.

Hon var den underligaste människan jag någonsin träffade. Jag undrar hur hon dog. Och jag undrar vad de slutligen skrev om henne i historieböckerna.