De små orden.

av Ficlas Nasth

En av sakerna jag har svårt med när det gäller poesi, är att det mer eller mindre går ut på att säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt. Eller att man ska uttrycka sig så kärnfullt som möjligt. Jag älskar det, men jag klarar inte av det. Min personliga uppfattning är att jag besitter åtminstone en viss förmåga att uttrycka mig i text. Eller åtminstone att jag inte är värdelös på det. Jag vet i varje fall ett par personer – kanske tre – som jag är bättre än. I min egen mening i alla fall.

Vad jag vill ha sagt är att jag tycker jättemycket om att uttrycka mig själv i ord. Eller kanske inte mig själv. Kanske bara uttrycka något, alls. Eller så här: ord är kul.

Men jag har så svårt med det när det gäller poesi, för där ska man vara så himla slagkraftig och kärnfull. Jag klarar inte av det. Jag behöver massor, mängder av ord. Jag är inte så himla bra på ord, förresten. Jag använder mig sällan av de stora och de fina. Jag gillar de små, de som inte spelar någon större roll; de man kan slösa med. Jag älskar att plocka på mig små, små ord efter ord och bara klumpa ihop dem i stora menlösa massor som till slut kanske kommer fram till något som skulle kunna påminna om ett slags koherens. Eller åtminstone formas till en karikatyr av en mening.

Men att säga samma sak med bara ett fåtal ord, eller med rätt ord, eller med bra ord, eller bara på något annat sätt. Det har jag svårt med. Jag är helt värdelös på det.

Det är ett under att jag inte går under, rent twittermässigt. Ni vet twitter? Grejen där är att man ska vara så jävla kärnfull. Hur kärnfull? 140 tecken har man på sig. Om man är lurig och skickar något i ett direktmeddelande till någon, då får man 160 tecken på sig. Det är väl som ett vanligt sms, tror jag? Det är helt galet att jag orkar hålla på med skiten. Med så få ord som möjligt ska man kunna föra resonemang, säga slagkraftiga saker, häva ur sig fascinerande och fullständigt fantastiska fraser: Ingen orkar läsa om du bara bajsar ur dig massa skit hela tiden. Det man måste göra är att bara vomera guldklimpar.

En annan sak, en grej om det här med de små orden och det här med att använda sig av många ord och att använda sig av ord som inte är så fina eller bra: Jag svär mycket.

Och det kanske är så att det pekar på ett bristfälligt ordförråd. Det kanske visar att jag borde kunna ta och slänga runt med lite finare ord och uttryck, för att kära mig det här med ord. Kanske skulle jag istället för att säga “jävla skit”, med större elokvens kunna förflytta mig till en mer väluppfostrad och propert klädd diskursiv praktik; måhända skulle det vara så att om jag slog mig ner och idogt studerade ordböcker och synonymditon, så skulle jag kunna sluta säga fula ord titt som tätt. Jag skulle kanske kunna lära mig det här med poesi. Det här med att uttrycka mig lite mer kärnfullt och lite mindre värdelöst. Kanske skulle det hjälpa mig att utvecklas och att, i en förlängning, bli en bättre människa. Men å andra sidan: Vad spelar det för jävla roll? Jag kan väl för fan anpassa mig till min publik?

Om jag ska skriva något väldigt personligt så gör jag det lättare med de grova och med de små orden. De små ligger närmre mitt smutsiga lilla hjärta än de stora, fina orden gör. Det är inget mer med det, jag är bara en sån person. En sån jävla person.

Därmed inte sagt att jag inte tycker om att lära mig nya ord. Därmed bara sagt att jag älskar de små och de fula, de jag kan, de jag känner – sån är jag, och jag skiter väl för fan i allt?