Det bleka benet som slutar i en billig sko, det gröna gräset som leder ned till den unga björken vid vattenkanten; björken med sin tunna vita näver, på flera ställen sprucken för att visa den tjockare, mörkare barken inunder. De späda löven på kvistarna som längst ned på stammen är avbrutna men strax blir så tjocka som de överhuvud taget alls på trädet är; bladen som i skuggan är mörkt gröna nog för att nästan vara blå och utanför skuggan är så ljusa att de i det närmsta är höstgula, trots att midsommar ännu ligger tre veckor framåt i tiden.
Bortom trädet den tunna vassen i en liten del av sjön och bortom sjön på andra sidan likadana björkar som den vi har här och sedan först tallar; efter dessa, granar; under dessa, mossa; under denna, maskar; under dessa, jorden som inte alls för länge sedan hölls fången av tjälen. Stenig mark, bergslagsmark.
Bryggan, formad som ett L, där borta med hundvalpen som utforskar än hit, än dit, vågorna som alla – varenda liten en – tycks förtjäna odelad uppmärksamhet; de glada skallen när husse ropar ”kom tillbaka”, den spasmodiska svansen när matte säger ”bra”, kliar, klappar och där en våg, måste speja.
De två barnen som cyklar på grusgången ned till stranden intill klipporna.
Molnen som i morse var få, är nu inte längre alls.
Några timmar senare, på samma plats; två svalor hjular fram och tillbaka med den djupblå, klara himlen som bakgrund. En sork simmar ut ur sin håla för att plocka med sig ett vasstrå åt gången tillbaka in igen.
Solreflexerna på vattnet ser ut som flera stjärnhimlar på samma gång, alla i snabbspolning.
”Den här pincetten var inte så bra.”
”Du måste hålla den åt rätt håll?”
”Rätt håll?”
”Den långa sidan ska vara mot det du ska plocka bort, annars händer det inget.”
Och från andra sidan: ”Hoppa. Hoppa. Hoppa!” Ett plask. Jubel från stranden.
Vattnet är blått och brunt. Det beror helt på vinkeln vilken färg man ser. Myriader av insekter överallt. Myror på marken, en del av vilka försöker ta sig in i den mintgröna kylväskan med vita detaljer och ett lika vitt handtag. En gräshoppa kommer flygande och studsar från mitt högra knä till mitt vänstra, och sedan bort igen. Fjärilar, en slända, mygg. En spindel har fångat tjog av knott i en blomma, som jag trampade på när jag kom hit.
Nu en stark doft av rök från dem som grillar på kullen intill stranden. Den irriterande tanten som lägger sig i sitter och sväller i solen; jag tänker på den döda åsnan som jäste längs en väg i Irak, hur den varje dag hade svällt upp ännu mer, hur den en dag spruckit, sjunkit ihop igen. Hennes pappa berättade det. Det var han som såg det, ty han har varit där.
Röken nu som ett dis; röken från grillplatsen på kullen, här vid sjön.
”Jag tycker min bikini matchar den här.”
Göken ljuder. Blåsten kommer, och vågor med den. Allt är sinnesintryck, inget spelar någon roll.
”Allt är sant och inget är sant”, menar Främlingen.
”Såg du honom gråta?”
”Nej.”
”Såg du att han inte grät?”
”Nej.”
Varken eller; både och.
Och jag då? Stressen tär, men jag förskjuter tankarna på den, så gott det går. Jag skiter i den. Det får gå som det går. Så försöker jag tänka, men jag tycks mer dra åt: Bättre nu än sen. Så jag tar mig genom upplysningen, förromantiken och romantiken, realismen, naturalismen, modernismen med dadaismen, futurismen. Det här är fan ingen pipa, det är en fredag mitt i veckan. Jag var lika ledig igår när det var röd dag som jag är idag när det är vardag, eller imorgon när det är helg.
En annan bild är viktig: Tre storleksordningar på flugorna i fönstret ovanför soffan, på kvällen; björkarna som böjer sig med vinden som blåste upp från ingenting på bara en halvtimme precis efter maten på berget. Löven som virvlar i vinden.
