Text.

Jag är ingen författare och det här är bara ord.

Vad ska de skriva om dig i historieböckerna?

Första gången jag träffade henne var en av de första sakerna hon sade till mig, ”Vad ska det stå om dig i historieböckerna?” Hon var alltid pågående. Det var inte bara det att det hände saker när hon var med. Det var inte bara det att hon fick saker att hända. Det var inte bara det att det hände saker runt henne. Hon var alltid pågående. Inget med henne var någonsin stilla. Man såg hennes hud gå som i vågor om man tittade riktigt noga, för hennes puls var alltid så angelägen om att nå ut överallt. Även i ett vindstilla rum såg man topparna av hennes korta hårstrån röra sig som i ett svagt drag. Det var nästan så man kunde titta på hennes naglar medan de växte. Och det inte bara för att de växte fort, utan för att varje liten del, varje liten detalj med henne var intressant. Det var inte så att hon var hyperaktiv heller. Det var inte så att hon aldrig tog det lugnt, eller långsamt, eller försiktigt. Hon var inte högljudd, men det gick inte att undgå att höra henne trots det när hon pratade. När hon väl pratade, vill jag säga, för jag minns det egentligen inte som att hon pratade så mycket. Men det var inte så att hon var tystlåten. När jag tänker tillbaka rörde hon munnen mest hela tiden. Fast det var inte bara prat. Det var aldrig bara tomma ord med henne. Prat är fel ord. Han hade alltid saker att säga, saker som spelade roll, saker som ändrade om och gjorde i ordning och störtade.

Hon var den underligaste människan jag någonsin träffade. Jag undrar hur hon dog. Och jag undrar vad de slutligen skrev om henne i historieböckerna.

De små orden.

En av sakerna jag har svårt med när det gäller poesi, är att det mer eller mindre går ut på att säga så mycket som möjligt med så få ord som möjligt. Eller att man ska uttrycka sig så kärnfullt som möjligt. Jag älskar det, men jag klarar inte av det. Min personliga uppfattning är att jag besitter åtminstone en viss förmåga att uttrycka mig i text. Eller åtminstone att jag inte är värdelös på det. Jag vet i varje fall ett par personer – kanske tre – som jag är bättre än. I min egen mening i alla fall.

Vad jag vill ha sagt är att jag tycker jättemycket om att uttrycka mig själv i ord. Eller kanske inte mig själv. Kanske bara uttrycka något, alls. Eller så här: ord är kul.

Men jag har så svårt med det när det gäller poesi, för där ska man vara så himla slagkraftig och kärnfull. Jag klarar inte av det. Jag behöver massor, mängder av ord. Jag är inte så himla bra på ord, förresten. Jag använder mig sällan av de stora och de fina. Jag gillar de små, de som inte spelar någon större roll; de man kan slösa med. Jag älskar att plocka på mig små, små ord efter ord och bara klumpa ihop dem i stora menlösa massor som till slut kanske kommer fram till något som skulle kunna påminna om ett slags koherens. Eller åtminstone formas till en karikatyr av en mening.

Men att säga samma sak med bara ett fåtal ord, eller med rätt ord, eller med bra ord, eller bara på något annat sätt. Det har jag svårt med. Jag är helt värdelös på det.

Det är ett under att jag inte går under, rent twittermässigt. Ni vet twitter? Grejen där är att man ska vara så jävla kärnfull. Hur kärnfull? 140 tecken har man på sig. Om man är lurig och skickar något i ett direktmeddelande till någon, då får man 160 tecken på sig. Det är väl som ett vanligt sms, tror jag? Det är helt galet att jag orkar hålla på med skiten. Med så få ord som möjligt ska man kunna föra resonemang, säga slagkraftiga saker, häva ur sig fascinerande och fullständigt fantastiska fraser: Ingen orkar läsa om du bara bajsar ur dig massa skit hela tiden. Det man måste göra är att bara vomera guldklimpar.

En annan sak, en grej om det här med de små orden och det här med att använda sig av många ord och att använda sig av ord som inte är så fina eller bra: Jag svär mycket.

Och det kanske är så att det pekar på ett bristfälligt ordförråd. Det kanske visar att jag borde kunna ta och slänga runt med lite finare ord och uttryck, för att kära mig det här med ord. Kanske skulle jag istället för att säga ”jävla skit”, med större elokvens kunna förflytta mig till en mer väluppfostrad och propert klädd diskursiv praktik; måhända skulle det vara så att om jag slog mig ner och idogt studerade ordböcker och synonymditon, så skulle jag kunna sluta säga fula ord titt som tätt. Jag skulle kanske kunna lära mig det här med poesi. Det här med att uttrycka mig lite mer kärnfullt och lite mindre värdelöst. Kanske skulle det hjälpa mig att utvecklas och att, i en förlängning, bli en bättre människa. Men å andra sidan: Vad spelar det för jävla roll? Jag kan väl för fan anpassa mig till min publik?

Om jag ska skriva något väldigt personligt så gör jag det lättare med de grova och med de små orden. De små ligger närmre mitt smutsiga lilla hjärta än de stora, fina orden gör. Det är inget mer med det, jag är bara en sån person. En sån jävla person.

Därmed inte sagt att jag inte tycker om att lära mig nya ord. Därmed bara sagt att jag älskar de små och de fula, de jag kan, de jag känner – sån är jag, och jag skiter väl för fan i allt?

Självklarheter

Utan vemod
                ingen glädje

Utan glädje
                inget vemod

Utan hatet
                ingen kärlek

Utan älskan
                inget svek

Utan rädsla
                ingen trygghet
(och)

Utan trygghet
                ingen rädsla

Utan avsked
                inget hej

Utan resten
                inget mig

Utan vintern
                ingen vår

Utan sommarn
                ingen höst

Utan hörsel
                inget oljud
(men)

Utan hörsel,
                ej din röst.

Utan oro
                ej ett lugn

Utan sanning
                ej en lögn

Utan lättnad
                inget tungt
(men)

Utan tyngden
blir föga
                lönt.

Ett anspråkslöst förtal

Hör på mig nu, rimlighetens och effektivitetens folk. Vad jag presenterar framför er här är inte något annat än förslag på vad som torde vara ren och skär självklarhet. Låt mig presentera det på följande vis.

Egentligen är det ju väldigt ineffektivt att föräldrar själva ska lära sina barn att prata. Dels tar det ju tid, kraft och energi från föräldrarna – tid kraft och energi som skulle kunna användas till arbetsverksamhet – och dels är det väldigt sällan så att föräldrarna själva är de med bäst kunskap inom språkutlärning.

Nej, det bästa torde vara att barnen vid ungefär ett halvt års ålder börjar i skolan. I och med att det är ett halvt år, får barnet tid att acklimatisera sig vid omvärlden utanför livmodern; det första halvåret fungerar lite som ett slags sommarlov för vila och styrkesamlande.

Den första dagen i den sjunde månaden i en ny människas liv, bör den riktiga språkundervisningen påbörjas. På så sätt kan man tycka att barnet i fråga borde vara språkfört och välrutinerat nog att välja sin egen gymnasielinje någon gång runt tioårsåldern, istället för runt femton som det är nu. På så sätt har vi sparat in hela fem år i ren effektivitet.

Det är ju känt och konstaterat fakta att människan är som starkast och spänstigast i sina yngre år. Ju äldre man blir, desto mer ineffektiv blir man, när man väl passerat en viss gräns. Människans liv bör därför ägnas åt arbete i så hög grad som möjligt tills denna gräns är nådd. För att påskynda detta är den kommunala språkundervisningen istället för språkundervisning från föräldrarna ett förslag.

Ett annat förslag har Svenskt näringsliv kommit med: Att – i en förlängning – helt sudda ut de humanistiska ämnena från (ungdoms)universitetsämnena. Om man så tidigt som möjligt skola bidraga till att vara en effektiv del av mänskligheten, är det den tekniska vägen som skall tas. Här råder det inga kluvna meningar och det är inte tu tal om saken: Effektivitet nås genom hårt tekniskt arbete. Det är allmängiltig kunskap att en humanist endast lägger 4-6 timmar på sina studier i veckan: Nämligen föreläsningar och seminarier. Övrig tid lägger en humanist på sådana saker som att sitta hemma och konsumera litteratur (något som skall begränsas till överåldern, som den nya klassen kommer heta – mer om det strax), gå på museer och dricka rödvin i våra parker. Ett fullt och sant slöseri med tid såväl som liv.

En studerande av de tekniska ämnena, däremot lägger i snitt ner minst 60 timmar per vecka på sina studier. Det enda som bör kunna ändras här (förutom att snittåldern sänks med dryga åtta år, då barnen kan komma tidigare ut i skol- och arbetslivet med denna nya spädbarnsspråkundervisning (detta uttryck måste omarbetas och effektiviseras; endast humanisterna nyttjar ord längre än tretton tecken)), är att man bör kunna effektivisera raster och pauser i studierna. Exempelvis är det inte en människa på denna jord som behöver ett helt sommarlov på sig, om man istället ser till att viga fem minuter av varje arbetstimme åt en effektiv rast. Kanske kan där komma att finnas fikabröd. Detta kan diskuteras på framtida möten.

Om man anammar detta utbildningssätt bör man redan vid sexton års ålder vara redo för det spännande och utmanande arbetslivet. Dock vill jag skjuta upp detta ett år, ända tills det att människan fyllt sjutton år. De sista par åren av människans skoltid hamnar nämligen i kläm med den uppväxtsmekanism som brukar kallas puberteten (jag är dock övertygad om att efter inte mer en generation präglad av denna effektivitet kommer att leda till ett botemedel mot såväl pubertet och menstruation, vilket gör att man i framtiden kan låta människorna börja arbeta redan vid sexton, och att kvinnorna inte underpresterar de veckor i månaden som nu vigs åt smärta).

När människan så är postpubertal, eller har uppnått sjutton års ålder – här måste gränsen dras; de som är senare in och ut ur puberteten får helt enkelt lov att ta i litet extra vid studietidens slut – sätts den direkt i så effektivt arbete som möjligt. Där stannar den sedan till pensionsåldern (som även den kan diskuteras rent prestations- och effektivitetsmässigt; är det verkligen rimligt att man skola sluta sitt arbete redan vid 65, när man säkerligen kommer leva åtminstone tio år till efter detta? I många fall, med dagens utveckling, säkert tjugo år efter sin pension. Men detta får diskuteras vid senare tillfälle.)

Så kommer vi åter till humaniora. Humaniora bör ägnas helt och fullt åt överåldern, det vill säga den post-pensionära fasen i människans liv. Pensionen präglas i regel av en nyfunnen livslust och framförallt är det en tid som skola ägnas åt den enskilda människans egna intressen.

Då tiden att utveckla tidsödande intressen radikalt förminskats, särskilt under människans ungdomsår, men också under förändrade förhållanden i och med det nya, effektiviserade arbetslivet, är följden att väldigt få har hunnit skaffa sig någon ”hobby” eller annan tidsödande aktivitet under de faser i människans liv som leder fram till pensionen.

Efter pensionen är det dock fritt fram att skaffa sig alla de hobbyer som man tänkas kunna komma på. Och här skall humaniora införas i människans liv. Det ska vara ett ämne för och av överåldern; lärarna skola inte vara arbetsföra, effektiva bidragsmänniskor till det post-humanistiska samhället, utan istället kamrater i ungefär samma ålder som de övriga deltagarna. På detta sätt går så lite av den råa, mänskliga potentialen till spillo.

Det kommer så i framtiden att vara de pensionerade, i överåldersklassen, som står för film, litteratur, konst och vad än de må hitta på, de torra, grå gamla humanisterna. Det blir på så sätt ett tidsfördriv för den delen av människor som ändå inte har någon större möjlighet att bidraga till ett rimligt och effektivt samhällsklimat.

Som post scriptum kan tilläggas det självklara: Handikappade skola avrättas i så tidig ålder som möjligt. Detta gäller även de som ådrar sig skador i vuxenlivet; istället för sjukpension är en tidig död att föredra. Förståndshandikappade, underpresterande, bokstavskombinerade – kort sagt, alla människor med hämmande defekter bör utrotas för deras egen skull och för effektivitetens skull. Men dessa punkter är självklarheter, naturligtvis.

Invid Skärsjön

Det bleka benet som slutar i en billig sko, det gröna gräset som leder ned till den unga björken vid vattenkanten; björken med sin tunna vita näver, på flera ställen sprucken för att visa den tjockare, mörkare barken inunder. De späda löven på kvistarna som längst ned på stammen är avbrutna men strax blir så tjocka som de överhuvud taget alls på trädet är; bladen som i skuggan är mörkt gröna nog för att nästan vara blå och utanför skuggan är så ljusa att de i det närmsta är höstgula, trots att midsommar ännu ligger tre veckor framåt i tiden.

Bortom trädet den tunna vassen i en liten del av sjön och bortom sjön på andra sidan likadana björkar som den vi har här och sedan först tallar; efter dessa, granar; under dessa, mossa; under denna, maskar; under dessa, jorden som inte alls för länge sedan hölls fången av tjälen. Stenig mark, bergslagsmark.

Bryggan, formad som ett L, där borta med hundvalpen som utforskar än hit, än dit, vågorna som alla – varenda liten en – tycks förtjäna odelad uppmärksamhet; de glada skallen när husse ropar ”kom tillbaka”, den spasmodiska svansen när matte säger ”bra”, kliar, klappar och där en våg, måste speja.

De två barnen som cyklar på grusgången ned till stranden intill klipporna.

Molnen som i morse var få, är nu inte längre alls.

Några timmar senare, på samma plats; två svalor hjular fram och tillbaka med den djupblå, klara himlen som bakgrund. En sork simmar ut ur sin håla för att plocka med sig ett vasstrå åt gången tillbaka in igen.

Solreflexerna på vattnet ser ut som flera stjärnhimlar på samma gång, alla i snabbspolning.

”Den här pincetten var inte så bra.”

”Du måste hålla den åt rätt håll?”

”Rätt håll?”

”Den långa sidan ska vara mot det du ska plocka bort, annars händer det inget.”

Och från andra sidan: ”Hoppa. Hoppa. Hoppa!” Ett plask. Jubel från stranden.

Vattnet är blått och brunt. Det beror helt på vinkeln vilken färg man ser. Myriader av insekter överallt. Myror på marken, en del av vilka försöker ta sig in i den mintgröna kylväskan med vita detaljer och ett lika vitt handtag. En gräshoppa kommer flygande och studsar från mitt högra knä till mitt vänstra, och sedan bort igen. Fjärilar, en slända, mygg. En spindel har fångat tjog av knott i en blomma, som jag trampade på när jag kom hit.

Nu en stark doft av rök från dem som grillar på kullen intill stranden. Den irriterande tanten som lägger sig i sitter och sväller i solen; jag tänker på den döda åsnan som jäste längs en väg i Irak, hur den varje dag hade svällt upp ännu mer, hur den en dag spruckit, sjunkit ihop igen. Hennes pappa berättade det. Det var han som såg det, ty han har varit där.

Röken nu som ett dis; röken från grillplatsen på kullen, här vid sjön.

”Jag tycker min bikini matchar den här.”

Göken ljuder. Blåsten kommer, och vågor med den. Allt är sinnesintryck, inget spelar någon roll.

”Allt är sant och inget är sant”, menar Främlingen.

”Såg du honom gråta?”

”Nej.”

”Såg du att han inte grät?”

”Nej.”

Varken eller; både och.

Och jag då? Stressen tär, men jag förskjuter tankarna på den, så gott det går. Jag skiter i den. Det får gå som det går. Så försöker jag tänka, men jag tycks mer dra åt: Bättre nu än sen. Så jag tar mig genom upplysningen, förromantiken och romantiken, realismen, naturalismen, modernismen med dadaismen, futurismen. Det här är fan ingen pipa, det är en fredag mitt i veckan. Jag var lika ledig igår när det var röd dag som jag är idag när det är vardag, eller imorgon när det är helg.

En annan bild är viktig: Tre storleksordningar på flugorna i fönstret ovanför soffan, på kvällen; björkarna som böjer sig med vinden som blåste upp från ingenting på bara en halvtimme precis efter maten på berget. Löven som virvlar i vinden.

Läs mer.

Jag skulle skriva en statusuppdatering på facebook en gång, men den blev för lång och jag ville inte sluta. Men sen slutade jag ändå, fast för sent. Och sen fortsatte jag inte. Säkert lika bra.

Läs mer.

Läs fler böcker än bloggar. Läs fler statiska texter än interaktiva diton. Läs mer än bara den här statusuppdateringen, eller det här blogginlägget,

och mer än alla de andra statusuppdateringarna du ser runt den här, eller alla de andra blogginläggen du ser runt det här.

Läs mer än DN

och Expressen

och Aftonbladet

och läs mer än förtexterna till dina favoritserier på tv.

Läs mer än logotyperna i intron till tv-spel, läs mer än låtlistan på Spotify, läs mer än kommentarerna på Youtube.

Vad du än gör, läs mer än kommentarerna på Youtube.

Läs en berättelse som någon skrivit ned, för dig. För din skull. För att du ska kunna ta del av den.

Läs mer än copytexten på baksidan av schampoflaskor. Läs mer än innehållsförteckningen på baksidan av schampoflaskor. Läs mer än innehållsförteckningen på finska på baksidan av schampoflaskor.

Lägg en bok på en hylla bredvid toaletten istället. Bär med dig en bok att läsa i när du väntar på bussen istället. Låt en bok ligga intill sängen, och läs i den när du lägger dig på kvällen istället.

Det måste inte vara tegelstensromaner. Det måste inte ens vara romaner.

Det måste inte ens vara noveller. Det kan vara dikter. Små, korta, kärnfulla men alltid lika viktiga

dikter.

Men det kan också vara noveller. Det kan också vara romaner. Det kan också vara tegelstensromaner. Försök någon gång att läsa en klassiker. De är inte dåliga bara för att de är gamla. De är inte tråkiga bara för att de är hyllade. De är inte svåra bara för att det finns mer i dem än det finns i ett avsnitt av något med Erik och Mackan. Eller Filip och Fredrik. Eller Big brother. Eller Ensam mamma söker.

Ge inte upp alla dina vanor. Det går bra att se på tv. Det går bra att spela tv-spel. Det går bra att läsa på baksidan av schampoflaskan.

Även på finska.

Men prova någon gång att läsa en bok. Eller en novell. Eller en dikt.

Om. Men bara om

Tänk om jag hade en hund.
Då skulle den få åka med mig på tåget på onsdag.
Den skulle få ligga mellan mina ben och ha tråkigt på golvet.
Sen skulle jag titta ner och den skulle titta upp och den skulle lyfta på ett ögonbryn och jag skulle lyfta på ett ögonbryn och den skulla vrida på huvudet och jag skulle sträcka ned min hand och jag skulle klia den bakom öronen och sen skulle den lägga sitt huvud på min ena sko och fortsätta ha tråkigt men må bra.

Och när jag kommer hem från stan imorgon skulle den nästan dö av lycka när jag kommer tillbaka efter två timmar och sen skulle den gå efter mig och nosa på allt jag har köpt och utvärdera allting som hamnar på golvet och sen skulle den nosa på sitt koppel och jag skulle sätta på den dess koppel och den skulle låta mig göra det och vi skulle gå ut till hissen och åka hissen och gå till parken och den skulle försvinna i snön en liten stund och det skulle vara dess näst lyckligaste stund någonsin som den kom ihåg.
Den lyckligaste skulle vara när jag kom hem igen efter två timmar på stan

Tankar om arbetssocialisering och avskyn mot detsamma

Och jag orkar inte skämta och jag orkar inte skratta
och jag orkar inte kallprata och jag orkar inte varmprata
och jag orkar inte le och jag orkar inte engagera mig
och jag orkar inte be om hjälp och jag orkar inte hjälpa till
och jag orkar inte bry mig
och allt jag gör när jag pratar med er är att spela och jag orkar inte spela.

Jag vill bara göra det jag gör och fortsätta med det jag gör
och bli klar med det jag gör så att det blir färdigt det jag gör
så jag kan gå hem och inte skämta och inte skratta
och inte kallprata och inte varmprata
och inte le och inte engagera mig
och inte be om hjälp och inte hjälpa till
och inte bry mig och inte spela, inte spela.

Och jag orkar inte hålla på.

Follow

Get every new post delivered to your Inbox.